Hon är så söt där hon sover insvept i en filt. Man får ju inte ögonen ifrån henne. Man vill bara gå och krama henne, trycka näsan i hennes mjuka, fina och rena päls. Men vänta lite, varför ligger hon insvept i en filt?
Vi backar tillbaka ett par timmar i tiden. Vi var på vår dagliga promenad i skogen. Det märktes tydligt att något var annorlunda där och ganska klart var att det igen var någon hunddam som befann sig i sin period. De två stora gula fastnade hela tiden och la sig ner för att slicka på stigen vi gick längs. Man var nästan tvungen bära dem bort från de frestande fläckarna. Trött i armarna och trött i rösten efter att högljudd ha manat fram onda andar till hjälp kom vi äntligen till stället, där det var dags att koppla hundarna. Där upptäcktes att den lilla söta hade försvunnit. De stora gula bands fast i ett träd medan man sprang och letade efter den lilla söta. Hon hittades till slut, övertäck av brun sörja. Den bruna sörjan rann ur mungiporna på henne och den stank misstänksamt av mänskliga exkrementer.
Stolt sprang hon till de gula stora för att visa att hennes fynd slår allt annat. De stora gula blängde på henne missunnsamt och ville genast ta del av den bruna sörjan. Man lyckades att ta sig hem med alla, på något sätt. I skogen ekade det kräkljud den kvällen, en och annan uggla satt och grubblade säkert på sin gren vad det var som pågick. Kräkljud ekade det även i vårt badrum, där den lilla söta skulle tvättas.
Den lilla söta började frysa efter tvätten, hon gick pipande fram och tillbaka med böjd rygg och huttrade. Hon såg ut som en darrande ostbåge med ben. Då kom fram filten där hon rullades in i och man tyckte igen att hon är en av de finaste som finns. Med andra ord; en helt vanlig dag med hundar.
