Dags att vakna, det är vardag och det finns ingenting som man kan göra åt det. Ser man runt och observerar, så är inte den synliga, observerbara vardagen alls så pjåkig. Morgnarna på vägen till jobbet har varit sagolikt vackra. Den dimmiga luften och morgonsolen tillsammans skapar iögonfallande formationer.
Luften har blivit kyligare så att vi tillsammans igen springer genom skogarna som är täckta av alla möjliga sortens svampar. Aldrig tidigare har det varit så mycket av dem. De fyrbenta vet inget som är roligare än att tillsammans jaga vindar och dofter i trollskogar. Allt faller på sin normala plats efter den heta ledigheten som var vår semester.
De senaste dagarna har väckt oroliga tankar "vart är vi på väg". Vi lever vår vardag i våra egna små bubblor och är lyckliga, så länge orosmolnet inte kommer för nära oss. Ja, det är verkligen dags att vakna och låta bubblan explodera och försvinna i tomma intet. Så att vi ser vad som finns utanför, så att vi ser vad som håller på och sprider sig som en löpeld därute och lockar med sig de godtrogna med sin listiga förklädnad. Förklädnad i form av ett politiskt parti. De säger att de rensar och pratar om nolltolerans men de kommer aldrig att avlägsna sin ryggrad.
Vardagen för vissa går utan några större bekymmer eller djupa funderingar. De spanar vad grannarna håller på med eller vilka som går på gatan. De ligger i skuggan av magnolian, drar djupa andetag och är nöjda med livet.
