Man lär sig så länge man lever, det gäller både oss tvåbenta och de fyrbenta. Vi har haft igång ett projekt med Lill-Disco där vi har försökt att låta bli att springa efter honom och att ropa på honom, när han har hittat något intressant spår som han full av iver har följt. Vi har haft våra hjärtan i halsgroparna när han har rusat iväg och försvunnit. Tankar som "vi kommer aldrig mer att se vår lille guldklimp igen" har passerat medvetandet, paniken har fördunklat förståndet och vi har gastande rusat efter Disco med storögd Pepe i hälarna. Till och med Pepe tyckte att vi betedde oss lite underligt.
Vi fick rådet att sluta att ropa på Lill-Disco (tack till Katrina) och avancerade lite till och lärde honom att skvallra istället, när han har hittat ett intressant spår. Nu sätter han sig fint och stirrar på spåret tills han får en belöning. Och det gäller även när han är frikopplad, oftast. Om han skulle försvinna så kommer han alltid tillbaka till oss utan att vi behöver ropa på honom, fast man fortfarande tänker att "var det här och nu som våra vägar skiljs åt...". Tiden han är utanför vårt synfält känns som en evighet även om det handlar om ett par minuter.
Nu förbereder vi oss att lära honom att följa spåret som han hittar. Han är redan expert men vi vill att det ska ske lite mer kontrollerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar